Så har det hänt, det som alla hundägare bävar för… Efter en intensiv helg så började den nya veckan som vanligt med lugn förmiddag, så skönt. Efter lunch åkte valparna o jag till veterinären för besiktning inför att de snart ska åka hem till sina nya familjer. Samtidigt håller husse på att packa för att åka iväg även denna vecka. Unny tycker att det är jobbigt, hennes husse som betyder så mycket för henne.

Varje morgon följer Unny med husse till jobbet, åtminstone de dagar då kontoret är beläget 20 meter hemifrån. Annars är hon ganska morgontrött och skulle aldrig orka gå upp så tidigt för att åka iväg. Deras relation är så speciell, de har ett beroende av varandra som är så fint. Det är nog lika jobbigt för båda när han reser iväg o hösten har inneburit många jobbiga avsked o glädjefulla återseenden.

Igår kom Tyra o Ellyot hem igen o återföreningen gick väldigt bra. Lite trötta var de allt efter en händelserik helg i Linköping med tvåbeningarnas syskonträff, julmarknad o tågresor. De lämnade sin matte på perrongen och åkte vidare mot Stockholm o vidare ut till torpet. När de kom var jag nyfiken på att se Ellyots reaktion på valparna. Jag stod i fönstret o tittade ut men jag såg inte att han visade några igenkänningstecken på att det finns blodsband.

Jag såg däremot hans möte med en glad sprallig Hyalmar. Det är underbart att se hur en erfaren hund vet var gränsen går. Ellyot spände svansen litegrann varpå Hyalmar väjer av o springer vidare, Ellyot kunde slappna av o skaka av sig. Det bästa sättet att få ihop en flock efter att de har varit ifrån varandra är med en gemensam promenad. Det är absolut det bästa sättet att introducera alla hundar inför varandra. Då har man möjlighet att läsa av vad de säger till varandra.

Allt gick väldigt bra, så även på kvällen o under natten. Killarna turades om att sova under mitt täcke, något som inte kommer ske i natt zzz. Ja som ni förstår så var vi ganska trötta allesammans. Efter att husse åkt så tänkte jag att vi tar en promenad innan det mörknar igen o samtidigt som valparna sov som stockar efter sin nya upplevelse. Jag börjar klä på mig i hallen när jag hör hur tjejerna börjar tjafsa.

Det är inte lätt att alltid vara yngst i flocken då kan det vara skönt att ha lite valpar runt sig. Så kommer ytterligare två äldre hundar då är det inte lätt att få utrymme. Jag vänder mig om o ser att Yenna står med ryggen mot mig, hon har därmed tagit mig som sin trygghet, o vill inte släppa förbi Unny. Unny har precis blivit lämnad av husse som precis har åkt iväg med taxi. Situationen är känslosam. Jag försöker få dem att sluta men får inget gehör.

Väl medveten om att Tyra har blivit gammal, både ser o hör dåligt, så är det henne jag har i fokus då tjejerna fortsätter att tjafsa. Jag vill absolut inte att Tyra ska bli inblandad. Hade det varit en vanlig dag så hade jag bara fortsatt ut o inget mer än fåniga miner hade utbytts. Jag känner att det inte är en vanlig dag. Det är för många hundar och jag vet inte riktigt var alla är. SÅ brakar det loss!!!

Det blir ett intensivt slagsmål o jag har ingen annan möjlighet än att försöka bryta det. Utrymmet är litet o jag vill inte få fler hundar inblandade. Det sägs att tikar som slåss har mer allvar än hanar som låter mer än de försöker skada. Jag har inte haft ett tikslagsmål tidigare, bara mindre tjafs. Båda två är riktigt uppretade och jag försöker skilja på dem genom att använda benen men de är båda viga o snabba. Jag har inget annat val än att försöka få tag i nackskinnen. Till slut har jag ganska bra tag i båda.

Ellyot kommer o försöker hjälpa till men hamnar fel o avvaktar, tackolov. Båda är fortfarande beredda att sätta igång igen o mitt grepp glider. Jag sitter med två hundar i varje hand på två armslängder avstånd. Äntligen kommer Hyalmar, han går emellan, bryter siktlinjen, kommer upp i mitt knä och försöker lätta på stämningen. Det lyckas o tjejerna lugnar sig. Fortfarande kan jag inte släppa dem. Jag vet att jag har haft mina händer har varit inblandade men känner ingenting… jo..

Jaha, då är man lite mer erfaren. Ett sår på ena handen o stukad tumme på andra, det läker. Nu ska flocken läkas. Det bästa med flockdjur är att försoning är viktig för deras överlevnad. Normalt sker det inom några minuter. En sådan här händelse kanske behöver lite mer tid innan tilliten är tillbaka. Tänk om vi människor kunde fungera likadant? Vi har en förmåga att vara långsinta o skylla ifrån oss. Egentligen var det ju dagens händelse faktiskt husses fel…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *