Älskade Unny

Vid din strand, du lämnar vårt land

Till landet ingenstans, där allting finns som en gång fanns

 

 

De sista tårarna har ännu inte runnit nerför min kind. Mitt i livet försvinner vår Unny ifrån oss, så plötsligt och fullständigt ofattbart. Det har gått drygt en vecka sedan men det är fortfarande overkligt och ständigt påminns jag om att någon saknas. Varje måltid räknar jag, minus en tallrik. Varje promenad är det ett koppel färre. Varje kväll saknas en hund i sängen.

Förrförra måndagen gick hon ett spår tillsammans med husse och visserligen undrade jag vem som var virrigast, hon eller husse? Hon gick Julyas efterspår men halkade in på Yennas efterspår en bit längre bort, och trots att jag var trött i kroppen och bara hade följt med i träskor för att visa starten, så var jag tvungen att släppa på Ellyot för att se om det fanns någon spårkärna kvar, eftersom vi hade haft medföljare även i det tidigare spåret. Över stock och sten så visade han första vinkeln och då var jag nöjd, kärnan fanns där om än upptrampad, trots det hade Unny fortsatt rakt fram. Hon hade så roligt när hon sprang i skogen och husse hade ingen aning om vad som var rätt eller fel så jag lät dem bara fortsätta. Klövern fanns inte heller kvar men de kom tillbaka fulla av glädje och jag lovade dem ett eget spår nästa gång…

Dagen efter lämnar jag och Julya de nästsista sommargästerna vid Finlandsbåten och åker och tränar en stund. Väl hemma, senare på kvällen, så får jag reda på att Unny har ont, riktigt ont. Nästa morgon är smärtan mer påtaglig så vi åker till Albano djursjukhus. Jag anar att det är något som stökar efter löpet. Förra löpet blev hon dålig i mag-och tarmsystemet och inlagd flera dagar. Hormonerna ställer till det ibland på äldre tikar, så det är väl dags att plocka bort det som regelbundet skapar problem. Julya drog igång hennes löp och de två har lekt och roat sig medan grabbarna har varit olyckliga. Men löpet har inte varit som vanligt för Unny, det tog slut betydligt fortare än normalt. Något knas är det och hon behöver smärtlindring.

På grund av covid-19 så sker många av veterinärbesöken utomhus. Vi behöver inte vänta länge, ganska snart så hämtar veterinären Unny. Strax efteråt kommer hon tillbaka, Unny hade fått ett krampanfall när hon undersökte henne, så hon ber mig följa med in. Väl inne ser jag en mycket påverkad Unny som kämpar med att stå upp. Rummet är fullt av personal. Hon har varit medvetslös drygt en halv minut och risken är stor att hon ska få ytterligare ett anfall så de springer iväg med henne till IVA, intensivvårdsavdelningen. Veterinären är lika förvånad som jag. Vad hände? Detta såg vi inte komma… Unny blir inskriven.

Hjärnan snurrar för fullt på vägen hem. Vad är det som vi har missat? Jo, periodvis har hon varit lite tröttare men efter avmaskning har vår lilla musjägare blivit betydligt piggare. Hon vann frisbeetävlingen på midsommardagen mot väldigt värdigt kvalificerat motstånd. Hon har lekt både med oss och med de andra hundarna i flocken och inte visat några tecken på att inte vilja vara med. Ibland har hon inte velat äta men det har inte bara varit hon, ingen av hundarna har varit matglada i sommarvärmen. Det som har varit mest påtagligt är relationen mellan henne och Hyalmar… Varje morgon följer Unny med husse upp till kontoret i huset cirka 20 meter bort och den sista tiden har även Hyalmar följt med. De har blivit så nära varandra att de legat tätt tillsammans i fåtöljen när husse sitter på sina digitala möten, trots att en dubbelsäng står bredvid.

 

Sommaren har varit väldigt skön, familjen har samlats, om än inte alla samtidigt tyvärr. På kvällarna har de som varit badsugna gått till bryggan för att njuta av det varma vattnet och skölja av sig smutsen efter dagens arbete. Unny har gärna hängt med och fullständigt orädd kastat sig i vattnet från ganska hög höjd. Hundarna har inte kunnat följa med alla dagar då värmen ger förutsättningar för algblomning och parasiter i vattnet. Så vilken glädje när de kan följa med! Tyra har lärt sig att när badrockarna är på då är det bad och då kommer hon i full galopp och ska följa med. Ibland tar hennes ork slut vid grinden men det är förståeligt i hennes ålder. Men bada det gör hon aldrig.

På kvällen ringer veterinären igen. Hon har inte haft något mer anfall tackolov. Ultraljudet påvisade något på ena äggstocken och cystor i livmodern vilket inte är ovanligt då hon är i den åldern. Men också en juvertumör! Hur kan vi ha missat en juvertumör? Hon som alltid är så nära oss, sitter i knät eller ligger bredvid, jämt vid vår sida och vill alltid bli klappad… De ska prata med kirurgen dagen därpå och se om det är möjligt att kunna ta bort allt samtidigt vilket skulle innebära en operation istället för två. Nästa dag får vi ett nytt samtal… Det finns inget de kan göra…

F-n, det gulliga mänskliga synsättet att se hundbeteenden på har lurat mig. Jag borde ha förstått budskapet. Det handlar inte om att de har blivit ett gammalt mysigt ledarpar i flocken som plötsligt vill vara nära. Hyalmar har vetat, han har skyddat och stöttat henne… Skuldkänslorna sköljer över mig. Hur kan vi ha missat detta? Hur trött är inte han nu som ensam burit ansvaret och för hur länge?

En väninna frågade mig tidigare i somras hur länge Maya levde efter att hon hade fått lungcancer för hennes hund hade fått det. Jag minns att jag då fick en tanke, Unny hade också hostat enstaka gånger men jag slog snabbt undan tanken. Nu är det dock just lungcancer och det finns inget de kan göra för henne. Chockad, förtvivlad och med tårarna flödande avbryter jag husse mitt i ett möte. Vad som sker därefter minns jag inte riktigt. Det enda jag kommer ihåg är att jag kontaktade min bästa veterinär och sedan åkte och hämtade Unny.

Det är varmt på gården när jag väntar på att de ska komma ut med henne. Ofta när jag är på djursjukhuset så tänker jag på alla dem som inte får med sig sina hundar hem efter ett besök och jag brukar vara oerhört tacksam, då jag vanligtvis kan åka hem med min hund. Denna gång är det jag som gråter och ska hämta henne för en sista resa hem. Kanske vi kan få några dagar tillsammans, åtminstone över helgen. Tårarna går inte att gömma, inte ens under solglasögonen. Ut kommer min skrutta och när jag ropar hennes namn och ser att hennes respons är dålig så förstår jag att hon är väldigt dålig. Jag har redan i telefonen förstått veterinärens ord, det är verkligen slutet även om det är ofattbart att ta in. Vi skulle ju bara in för smärtlindring och kanske i värsta fall en operation…

På kvällen ligger hon i soffan, påverkad av mediciner och väldigt trött. Vi pysslar om henne, ger henne mat, extra god mat förstås. Hoppet finns fortfarande att vi ska kunna vara tillsammans några dagar till. Maya levde nästan tre månader efter diagnosen. Vi lägger oss och hoppas att hon ska vara lite piggare imorgon efter att hon fått lite vila efter sjukhusbesöket. Jag vaknar på natten en gång då hon får lite kramper men de släpper snart. Husse sover inte alls bra bredvid sin lilla hund.  

Morgonen kommer och vi lever stund för stund, verkligen i nuet. Emellanåt blandas alla tankar och känslor till ett stort kaos. Ilska och skuld för att vi inte förstått och fasan över att hon snart inte kommer vara med oss. Till slut når vi en punkt där det inte finns någon återvändo, hon kommer inte bli bättre. I väntan på att veterinären ska komma så vill hon bara gå till bilen. Vi ser att hennes rörelser är annorlunda och hon är väldigt tydlig nu, hon är färdig. Vår sista promenad är ner till stranden där hon lugnt somnar i husses knä för att sedan flyga vidare till landet ingenstans. Vår älskade Unny <3

2 juli 2012    –      28 augusti 2020

Vi tackar för den ära, att en tid få ha dig nära

I framtidens dar, i våra hjärtan du alltid kommer finnas kvar

Tack för allt vår älskade vän, vi kanske ses igen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *