Författararkiv: admin

Gott Nytt År 2019

Gott Nytt År alla vänner!

Hundarnaojag är kvar i Sälen o njuter av tystnaden efter ett långt härligt jul- o nyårsfirande i stugan med hela stora familjen. Det har varit så roligt och att det funkade!!! Sju personer o fem hundar på 42 kvm och jag är så tacksam att tikarna inte har börjat löpa ännu… törs jag ens skriva det peppar peppar då jag planerar att vara kvar ett tag. Älskar snö!!!

Nyårsafton är för många hundar o inte minst deras ägare ett stort problem. De två äldsta i flocken om fem tycker att det är jobbigt men de har också erfarenhet av att det går över, livet blir som vanligt efter ett tag. Här har det varit ovanligt lugnt, en halvtimme i firandet då 2018 blev 2019, underbart!

Någonstans i packningen ligger ett Adaptilhalsband men det har jag ännu inte hittat… Det var tänkt till Hyalmar som svarar bra på det. Han har å andra sidan tagit efter hans mammas strategi o lägger sig i bastun när det är som värst. Tyra som är 12 år har börjat höra sämre och hon vill vara väldigt nära när det tjuter. På henne dämpar vi ljudet genom öronproppar och det minskar det obehagliga ljudet. De yngre brydde sig inte alls. Sammanfattningen av nyårsafton är att det funkade väldigt bra.

En eftermiddag några dagar efteråt så var det tydligen ett gäng som hade missat att skjuta av sina raketer. Vi är ute med hela gänget då det börjar skjuta strax nedanför oss. Tyra drar ner svansen och drar i kopplet hemåt. Hyalmar tittar på mig med frågande blick o drar också ner svansen. Resten av gänget har fortfarande höga svansar o undrar varifrån alla busiga ljud o ljus kommer ifrån. Efter andra salvan blir Yenna livligt funderade på hur hon ska reagera o med lite bus o glädje så bestämmer hon sig för att det är ganska roligt. Både Hyalmar o Tyra skakar av sig upplevelsen snabbt när vi har kommit lite längre bort o promenaden slutar med tre höga svansar o två i normalläge.

Fyrverkerier är ett fullständigt onaturligt fenomen ur ett djurs perspektiv. Den överkonsumtion som varje nyår innebär, gör att jag inte heller tycker att det är fascinerade med alla ljusfenomen o smällar. Det är verkligen på tiden att ett förbud äntligen kommer, först och främst för alla djur men inte minst av miljömässiga och ekonomiska skäl. Det är intressant att se hur opinionen har kunnat påverka fram ett sådant beslut. Jag tyckte själv inte att ett förbud var nödvändigt till en början men jag har ändrat min åsikt och hyllar de initiativtagare som tidigt insåg hur galet det är!

Nu kommer det fortfarande skjutas raket inför nästa nyår men förhoppningsvis under mer annonserade och kontrollerade former. Det är därför nu dags för er som har påverkade hundar, och egentligen alla hundägare då den rädslan kan komma senare i livet, att börja förebygga inför nästa nyår. Så här en dryg vecka efter senaste skräckhändelsen är det dags att börja reflektera. Skriv ner det så att du har dina tankar o känslor dokumenterade. Beskriv hur du upplevde situationen vid tolvslaget på nyårsnatten och beskriv din hunds beteende. Beskriv hur situationen var för er dagen efter och beskriv hur det är nu en dryg vecka inpå nya året.

Det är det bästa underlaget som du kan ha för att kunna planera ditt nyårsfirande om ett år. Om din hund fortfarande är påverkad och tycker att det är jobbigt att gå ut så SKA ni ta hjälp av veterinär redan nu då det är ett trauma. Till er andra så finns det många sätt för att underlätta för hunden. Du är den viktigaste resursen. Det viktigaste är dock att ni nu ser att er hund har återgått till det normala, hunden har kunnat släppt det, skakat av sig det och lever vidare. En hund får bli rädd men den måste kunna avreagera. Kan den avreagera så är det inget problem o att kunna avreagera är något som vi alltid kan träna våra hundar till.

Jag har funderat lite om orsaken till att de är mina äldsta som är mest påverkade trots att det är två hundar som vet genom lång erfarenhet att de överlever. Den här rädslan börjar inte komma förrän hundar av min ras blir 2-3 år gamla. Nu är tre stycken äldre och fortfarande inte rädda o påverkade trots att de är tillsammans med sina rädda flockledare. Det pratas mycket om hur genetiken påverkar hundarna, vilka trösklar de har för att inte bli rädda kontra bli rädda. Jag ser inte tillräckligt stort samband för att det ska vara avgörande. Jag har funderat en del på min egen erfarenhet, hur mycket påverkar den? Många nyår och många hundar, något borde jag ha kunnat snappa upp som förenklar för de yngre hundarna… Hursomhelst, nästa år kanske alla är jätterädda men jag tränar vidare på att kunna avreagera 😉

Naturligt himlafenomen är trots allt väldigt magiskt!

GOTT NYTT ÅR !!!

Dagen efter sammandrabbningen

Hur har dagen efter sammandrabbningen varit? Jag förstår att ni undrar för det klart att det som hände i förrgår inte tillhör vanligheten. Om det alltid skulle vara sådana laddningar i en flock så blir det väldigt stressigt och jobbigt, och då skulle glädjen med att ha flera hundar vara helt borta. Som jag skrev i kommentarerna så ville flocken komma samman betydligt fortare än jag kanske var beredd på, alla ville sova tillsammans i sovrummet. Det är ju precis så som flockar gör, släpper och går vidare.

Jag har också släppt det men det är klart att jag är uppmärksam. Yenna är i åldern när allt är möjligt, världen, här kommer jag! Samtidigt så har hon inte den inre tryggheten ännu, den som kommer med ålder o erfarenhet. Den fångar hon upp i min närvaro… Unny har blivit mogen o ser till att undvika konflikter vilket är så skönt att se. Snart springer de efter frisbee igen tillsammans.

Precis när vi var färdiga för promenad idag så ringer de från SLU. Hundarna blev stående o undrade varför jag fastnade i telefonen. Visst har det funnits funderingar men ekvationen har inte riktigt gått ihop. En dubbelparning ger mer långvarig spänning och den riktigt tänjer på sig. Vi har ett resultat!!! Ja det hade jag fått reda på via mail igår kväll men inte svaret. Nu kom svaret och det fick mig att rysa i hela kroppen!

Optimal utdelning på en dubbelparning, så kul!!! En tik och ena hanen har pappa Indy och den andre hanen och den avlivade tiken har Ellyot som pappa. Hanarna som var så lika till utseendet men inte till sättet, det är lätt att bli lurad på deras yttre men deras personligheter är olika. Och det stämmer så väl med papporna. Jag hade mentalt ställt in mig på att alla hade samma pappa… men en valp har varit lite annorlunda. Mamma Yster har sin flicka och så har killarna varsin pappa!

Extra glad o upprymd gick vi allesammans, jag, fem hundar o tre valpar ner till stranden och solen lyste. Helt underbart! En valp klättrade högt upp på stenarna, precis som pappa gör 

Sammandrabbning

Så har det hänt, det som alla hundägare bävar för… Efter en intensiv helg så började den nya veckan som vanligt med lugn förmiddag, så skönt. Efter lunch åkte valparna o jag till veterinären för besiktning inför att de snart ska åka hem till sina nya familjer. Samtidigt håller husse på att packa för att åka iväg även denna vecka. Unny tycker att det är jobbigt, hennes husse som betyder så mycket för henne.

Varje morgon följer Unny med husse till jobbet, åtminstone de dagar då kontoret är beläget 20 meter hemifrån. Annars är hon ganska morgontrött och skulle aldrig orka gå upp så tidigt för att åka iväg. Deras relation är så speciell, de har ett beroende av varandra som är så fint. Det är nog lika jobbigt för båda när han reser iväg o hösten har inneburit många jobbiga avsked o glädjefulla återseenden.

Igår kom Tyra o Ellyot hem igen o återföreningen gick väldigt bra. Lite trötta var de allt efter en händelserik helg i Linköping med tvåbeningarnas syskonträff, julmarknad o tågresor. De lämnade sin matte på perrongen och åkte vidare mot Stockholm o vidare ut till torpet. När de kom var jag nyfiken på att se Ellyots reaktion på valparna. Jag stod i fönstret o tittade ut men jag såg inte att han visade några igenkänningstecken på att det finns blodsband.

Jag såg däremot hans möte med en glad sprallig Hyalmar. Det är underbart att se hur en erfaren hund vet var gränsen går. Ellyot spände svansen litegrann varpå Hyalmar väjer av o springer vidare, Ellyot kunde slappna av o skaka av sig. Det bästa sättet att få ihop en flock efter att de har varit ifrån varandra är med en gemensam promenad. Det är absolut det bästa sättet att introducera alla hundar inför varandra. Då har man möjlighet att läsa av vad de säger till varandra.

Allt gick väldigt bra, så även på kvällen o under natten. Killarna turades om att sova under mitt täcke, något som inte kommer ske i natt zzz. Ja som ni förstår så var vi ganska trötta allesammans. Efter att husse åkt så tänkte jag att vi tar en promenad innan det mörknar igen o samtidigt som valparna sov som stockar efter sin nya upplevelse. Jag börjar klä på mig i hallen när jag hör hur tjejerna börjar tjafsa.

Det är inte lätt att alltid vara yngst i flocken då kan det vara skönt att ha lite valpar runt sig. Så kommer ytterligare två äldre hundar då är det inte lätt att få utrymme. Jag vänder mig om o ser att Yenna står med ryggen mot mig, hon har därmed tagit mig som sin trygghet, o vill inte släppa förbi Unny. Unny har precis blivit lämnad av husse som precis har åkt iväg med taxi. Situationen är känslosam. Jag försöker få dem att sluta men får inget gehör.

Väl medveten om att Tyra har blivit gammal, både ser o hör dåligt, så är det henne jag har i fokus då tjejerna fortsätter att tjafsa. Jag vill absolut inte att Tyra ska bli inblandad. Hade det varit en vanlig dag så hade jag bara fortsatt ut o inget mer än fåniga miner hade utbytts. Jag känner att det inte är en vanlig dag. Det är för många hundar och jag vet inte riktigt var alla är. SÅ brakar det loss!!!

Det blir ett intensivt slagsmål o jag har ingen annan möjlighet än att försöka bryta det. Utrymmet är litet o jag vill inte få fler hundar inblandade. Det sägs att tikar som slåss har mer allvar än hanar som låter mer än de försöker skada. Jag har inte haft ett tikslagsmål tidigare, bara mindre tjafs. Båda två är riktigt uppretade och jag försöker skilja på dem genom att använda benen men de är båda viga o snabba. Jag har inget annat val än att försöka få tag i nackskinnen. Till slut har jag ganska bra tag i båda.

Ellyot kommer o försöker hjälpa till men hamnar fel o avvaktar, tackolov. Båda är fortfarande beredda att sätta igång igen o mitt grepp glider. Jag sitter med två hundar i varje hand på två armslängder avstånd. Äntligen kommer Hyalmar, han går emellan, bryter siktlinjen, kommer upp i mitt knä och försöker lätta på stämningen. Det lyckas o tjejerna lugnar sig. Fortfarande kan jag inte släppa dem. Jag vet att jag har haft mina händer har varit inblandade men känner ingenting… jo..

Jaha, då är man lite mer erfaren. Ett sår på ena handen o stukad tumme på andra, det läker. Nu ska flocken läkas. Det bästa med flockdjur är att försoning är viktig för deras överlevnad. Normalt sker det inom några minuter. En sådan här händelse kanske behöver lite mer tid innan tilliten är tillbaka. Tänk om vi människor kunde fungera likadant? Vi har en förmåga att vara långsinta o skylla ifrån oss. Egentligen var det ju dagens händelse faktiskt husses fel…